Juletid

Efter en natt på en fin camping tog vi oss vidare till Christchurch där vi bodde tre nätter på ett hostel för att sedan möta upp Carolinas familj för att fira jul tillsammans. Christchurch drabbades av en stor jordbävning år 2011 och staden är ännu under återuppbyggnad. Överallt kan man se byggnadsställningar och byggarbetare som reparerar och bygger nytt, samtidigt som många skadade och avspärrade hus och gator finns kvar.

I och med att byggnader förstördes gjordes ett tillfälligt shoppingcenter av containrar, som vi gick till. Det var mer som en marknad än ett shoppingcenter, som hette Re:start, men ett trevligt ställe att äta lunch på. Vi var även in på ett museum som vi från början trodde var ganska litet, men visade sig vara jättestort. Det var allt från Nya Zeelands maorikultur och asiatisk kultur till geologi och Air New Zealand. Vi gillade museet mycket och kom senare tillbaka med Carolinas familj (se nedan).

I tisdags åkte vi till flygplatsen i Christchurch för att ta emot Carolinas familj, som flugit från Sverige. Tillsammans checkade vi in på hotellet vi skulle bo på, vi gick tillbaka till Re:start för att äta lunch. Dagen därpå blev en utflyktsdag: vi började med att åka till Lyttleton där det finns en gondol. Vi åkte upp med gondolen och fick en helt fantastisk vy över Christchurch och havet. Sedan fortsatte vi ut på en halvö med fantastiska vyer och en en fin strand. Där doppade vi oss för första gången på Nya Zeeland.

DSC05574.JPG

DSC05588.JPG

Dagen därpå ägnade vi åt att upptäcka Christchurch igen. Vi gick till museet igen och till stadsparken som låg bredvid. Sen skulle vi gå till centrum, men trots att vi gick på de mest centrala gatorna (som vi såg på kartan) fick vi aldrig känslan av att vi gick i ett riktigt centrum.

På kvällen var det dags att packa eftersom vi dagen därpå skulle åka vidare till Kaikoura, som är känt för sina valar och sälar. Den stora vägen till Kaikoura hade precis öppnat på nytt efter jordbävningen förra månaden, men den var inte färdiglagad. Det var stora hål i vägen, rasade kanter och både sten och jord på vägbanan. Men genom att ta det lugnt var det inga problem att ta sig fram. Väl framme i Kaikoura tog vi en längre promenad längs havskusten och såg sälarna som vi hört om.

DSC05608.JPG

Julafton firades först med en kajaktur vid Kaikouras sälkoloni. Då kom vi ännu närmare sälarna. Vi fick även se en säl i vattnet, som kom precis intill kajaken. Vår guide berättade att det var ovanligt att se sälarna i vattnet under dagen, så vi hade tur. På eftermiddagen blev det lite presentutdelning och indiskt till middag. Lite ovanlig julmat, men det var gott.

SONY DSC

SONY DSC

Nu går vi separata vägar i några dagar då Carolina följer med sin familj upp till Nordön och Nina stannar på Sydön. Men vi kommer mötas upp igen om mindre än två veckor.

/Nina och Carolina

Söderut vi far

Efter att ha tältat i två nätter kände vi alla tre för att duscha. På biblioteket i Palmerston North hade dem duschar för 1$, dagen började då med ett stopp där. Det visade sig att det var Highland Day i Palmerston North så vart vi än gick hörde vi skottsk musik, bestående av säckpipor och trummor. Vi tror att det var någon slags tävling, eftersom det pågick under hela tiden vi var i staden. Annars var staden inte så särskilt speciell, vi gick i några affärer innan vi åkte vidare. 

Vi hade tittat ut ännu en campingplats som vi skulle tälta vid, så vi körde dit i spöregn. När vi kom dit såg vi att vägen var både brant och lerig. På tidigare campingar har vägarna haft stora hål och istället för att chansa så undersökte vi vägen först och konstaterade att vi inte kunde köra på den. Vi fortsattde då att köra mot Wellington, strax innan huvudstaden stannade vi på en camping och sov där i en stuga. Det var nog det bästa då regnet vräkte ner under natten. 

Dagen efter körde vi in i Wellington och där hade vi ett hostell bokat. Vi var på Te Papa museet och gick uppför Mt Victoria, där man har utsikt över staden. Hostellet som vi hade bokat var ett kombinerat hotell/hostell där hostell delen inte var så stor, vilket var ganska skönt. Och det var nybyggt och fint. På kvällen gick vi till en bar där en komedishow ägde rum.


 Dagen därpå åkte vi med Wellingtons cable car, som vi hade hört talas om. Det var inte lika spektakulärt som vi kanske hade förväntat oss, men på toppen hade man en fin utsikt över staden. Vi traskade sedan ner igen och gick en lång stadspromenad.


I onsdags tog vi färjan över till sydön. En tur på ungefär 3 timmar. Kaptenen varnade för att det kunde vara mycket vågor, men det var inte så farligt. Väl framme på sydön åkte vi den kurvigaste vägen som vi sett för att komma till Nelson. I Nelson stannade vi två nätter. Vi hittade ett svenskt café där, men det var stängt just då. Vi tog också en cykeltur runt i staden. 

Just nu befinner vi oss i Christchurch och på grund av jordbävningen som inträffade för en månad sedan var den stora motorvägen avstängd, så vi fick ta en omväg hit. Men det gjorde inte så mycket, vi tältade på en fin campingplats med trevligt folk. På vägen stannade vi i Hanmer springs och spelade minigolf.


/Nina och Carolina

Hobbiton

Nu har vi äntligen slutat jobba. Efter tre månader av slit i packhuset har vi samlat ihop tillräckligt med pengar för att påbörja vårt äventyr på riktgt. Vi började resan med att åka dit vi drömt om att åka i flera år, nämligen Hobbiton. Flera scener från både Sagan om ringen och The Hobbit är inspelade här och nu är det en av Nya Zealands främsta turistattraktioner. 

Tyvärr regnade det när vi skulle dit, men det förstörde inte våra humör. Vi fick inte åka direkt till inspelningsplatsen utan hoppade på en buss som tog oss dit. Förväntan var hög och när vi klev av bussen var det som att stiga in i Tolkiens Middle Earth. Allt var så likt filmen och man förstod hur mycket arbete som måste ha legat bakom uppbyggnaden av platsen. Det fanns 44 hobbithål som alla var unika, en grönsaksträdgård och självklart The Green Dragon. Turen tog oss förbi alla dessa idylliska hobbithål och avslutades med det kända Bag End innan vi fick oss en drink på puben. Det var en oförglömlig upplevelse.


Efter detta fortsatte vår resa ner till Taupo där vi plockade upp Moa. Tillsammans med henne åkte vi till ett ställe som hette Craters of the Moon. Det är varma källor där rök kom upp från marken. 


När vi var klara med det var det dags att hitta en gratis campingplats som vi hade hört om. Det var lättare sagt än gjort. Till slut hittade vi den långt inne i skogen. I ösregn satte vi upp tältet och bestämde oss för att ta en liten promenad. Det tog längre tid än planerat , eftersom rutten vi sett inte var en rundväg utan bara ledde till en annan väg. Istället för en timme var vi ute två och en halv. Väl tillbaka i tältet var det bara att lägga sig. 

Planen nu är att först ta oss ner till Palmerston North för att efter det fortsätta mot Wellington och sydön.

/Nina och Carolina

Långa jobbdagar och utflykter

De senaste veckorna har innefattat ungefär 10 timmars jobb varje dag. Det tär på kroppen märker vi, speciellt eftersom det är ett så pass monotont arbete. Men vi ska bara jobba kvar i några veckor till, sen bär det av mot sydön. De som jobbar på packhuset byts ut ofta, folk brukar bara jobba några veckor och sedan resa vidare. Vi har nu jobbat så länge att vi har varit med två olika jobbgrupper, där den andra nu håller på att bytas ut. Det är bara (med ett undantag) de fast anställda som har jobbat här längre än oss. Det kan vara både roligt och skönt att säga hej och hej då till folk, då det finns de som inte gör jobbet lättare.
Vädret har blivit väldigt bra, nu skiner solen nästan varje dag och värmen börjar komma. Vi har gjort lite utflykter när vädret tillåtit det. 

Kaitaia falls

En solig söndag bestämde vi och Moa oss för att besöka Papamoa hills, som vi hört en del om från folk på jobbet. Men när vi kom till vägen som skulle leda upp till kullarna var det stora skyltar om att hela regionsparken var avstängd. Det var bara att vända om och efter lite googlande såg vi att det fanns ett vattenfall inte så långt bort. Vi körde då dit och gick rundvägen runt vattenfallet, som var indelat i olika sektioner. Det var en lagom promenad i den solen. 

Maketu beach

I onsdags fyllde Moa 20 år och det skulle firas med pizza vid ett vattenfall. Det gick dock inte som planerat, efter en timme hade vi pizzor och var på väg mot vattenfallet. (Trodde vi) Men med första vägbeskrivningen kom vi till en bensinmack och med andra kom vi bara till en korsning. Vi bestämde oss för att åka till stranden istället, då vi hade sett skyltar dit. Pizzor, tårta och cola avnjöts vid stranden innan vi tog en strandpromenad och såg solnedgången.

Mount Otanewainuku

Idag (söndag) gjorde vi ett nytt försök till att hitta vattenfallet, vilket visade sig vara relativt lätt att hitta. Det var bara att följa den större vägen som vi bor vid, men när vi kom till berget hamnade vi lite fel. Med hjälp av en kiwi (en person som är från Nya Zeeland) hittade vi rätt. Där blev vi visade att man kunde ta vandringen upp till toppen av Mount Otanewainuku eller gå en annan led till vattenfallet. Vi valde att gå till toppen och det var det värt. Man kunde se till Mount Maunganui och Rotorua. 


Men nu är det åter igen en jobbvecka som väntar oss. 

/Carolina och Nina

Finbesök och ny livsstil

Nu är det hög tid att vi uppdaterar bloggen. Sedan förra gången har det faktist hänt en hel del.

Först och viktigast har vi fått finbesök från Australien. Amanda som jobbar som Au pair där fick ledigt en vecka och bestämde sig för att komma till oss. Efter vad hon beskrev som en väldigt jobbig flygresa mötte vi upp henne efter jobbet på lördag förrförra veckan i Tauranga. Vi tog oss på en rundtur området vi känner till på vår lediga söndag. Vädret var dåligt, som det har varit under en månad nu, så vi åkte bland annat till ett shopping center mellan Te Puke och Tauranga. På vägen hem passerade vi förbi Mt Maunganui men det dåliga vädret gjorde att vi inte gick upp för berget. Under veckan hon var här bodde vi även i Tauranga på ett hotell. Det var väldigt synd att vi behövde jobba hela veckan hon var här, men eftersom vi bodde tillsammans tillbringade vi ändå ganska mycket tid tillsammans. Det var jättekul att ha henne här och visa hur våra liv ser ut nu, men kändes som hon åkte lika snabbt som hon kom. 

Vi har ingen ordentlig spegel där vi bor nu, men på hotellet fanns det helkroppsspeglar på alla garderober. När vi såg oss själva insåg vi att någonting måste göras. Därför har vi nu börjat bli mer nyttiga och även lite aktiva. Vi har gjort oss av med allt som innehåller socker (som det fanns gott om), halverat köttkonsumtionen och äter betydligt mer grönsaker. Dessutom har vi bojkottat toastbrödet med jordnötssmör på morgonen och äter istället havregrynsgröt. Det här med träning är lite svårare eftersom vi jobbar 8+ timmar om dagen och är väldigt slutkörda när vi kommer hem. Vi har i alla fall varit ute och sprungit en gång. Första veckan har varit en framgång och vi hoppas på att kunna fortsätta i framtiden. Det sägs ska ta 21 dagar att komma in i en vana, så om vi bara håller ut två veckor till så kommer det gå mycket lättare. 

/Carolina och Nina

Livet i Te Puke

Det är nu på tiden att vi uppdaterar bloggen! Sen den senaste uppdateringen har vi mest jobbat hela dagarna, men vår boendesituation har även ändrats. Det wi-fi vi har nu försvinner lite till och från men vi klarar oss i alla fall.

Dagen vi kom fram till Te Puke mötte vi upp med Julia för att åka till vårt share house. Det visade sig vara ett jättemysigt hus som påminde om en skidstuga i fjällen. Det var vi och fem andra som bodde där tillsammans med ägaren. Redan efter första veckan som vi bodde där kände vi dock att vi ville flytta därifrån. Rummen, köket och badrummen kan vi inte alls klaga på, problemet var snarare ägaren av huset och några av personerna som bodde där. Ägaren var väldigt bitter och vi fick intrycket av att hon hade oss där bara för pengarna.

Vi letade då efter ett annat share house och hittade ett där vi nu bor. Rummet vi bor i här har egen dusch, toa och kök vilket gör att vi blir avskilda från ägarna, vilket kan vara skönt ibland. I huset finns även ett annat rum där fyra tjejer bor, men ännu har vi inte stött på dem.

Jobbet är helt okej, om än lite tråkigt till och från. Vi två jobbar på samma avdelning medan Julia och Moa jobbar på en annan avdelning. Avdelningen som vi jobbar på hanterar alla exportordrar, företaget exporterar enbart till Australien så inget till Sverige. Vi jobbar måndag till lördag och jobbdagens längd varierar från 6 timmar till 10 timmar. Vi hoppas alltid på en lång arbetsdag eftersom det ger mer lön. Det vi gör om dagarna är inte så komplicerat, vi tar kiwifrukter från ett band och lägger de i askar som går på ett parallellt band. På bandet finns olika positioner som man växlar mellan och man behöver då inte göra samma monotona jobb hela dagarna. På bandet med kiwifrukterna rensas först all den dåliga frukten ut innan den åker till där den plockas in i askar. På det andra bandet, det med askar, måste en person först lägga askarna på bandet innan det går förbi tre personer som lägger i frukt och en fjärde som stänger locket. Det är mellan dessa positioner vi växlar. Därefter klistrar en maskin på etiketter och askarna placeras i större lådor. Detta är vad som sker hela dagarna, som sagt är jobbet inte så spännande men man kan inte klaga. Ibland får vi även andra arbetsuppgifter, som att ompaketera frukt. Det man gör då är att gå igenom lådor med frukt och ta bort allt som inte är bra och lägga det i samma lådor. Bilderna nedan är från jobbet. Med hårnät, förkläde och plasthandskar ser man ut som en mattant när man står och packar kiwifrukter hela dagarna. Något som ska tilläggas är att bilderna togs under en rast, så det brukar vara mer kiwifrukter på bandet, på det smalare bandet åker askar med täta mellanrum och fler personer som sitter och packar.

Om dagarna när jobbet är slut så brukar det vara matlagning som står på schemat. Kvällsmaten blir även lunch följande dag och det är såkallad ”riktig” mat som blir tillagad. Arbetskamrater har blivit lite imponerade över de matlådor vi haft med oss till lunch, då det finns vissa som enbart äter mackor, oftast med jordnötssmör, till lunch och på rasterna. Fastän jobbet inte är ansträngande är det ändå viktigt att äta ordentligt kan vi tycka. Vi äter något varje rast, när det inte är lunch blir det antingen frukt eller nöt-/müslibar.

I söndags när vi var lediga från jobbet tog vi en tur till Mt Maunganui och gick uppför berget. Det tog ett tag men när vi väl var uppe fick vi en utsikt över staden, stranden och Tauranga.

Nu är det lite vila som gäller innan vi återigen börjar jobba imorgon.

/Carolina och Nina

Resan fortsätter

Efter ca 8 veckor har vår tid i Eltham gått mot sitt slut. De senaste 2-3 veckorna har vi försökt hitta jobb i närheten av Eltham, men utan framgång. För en vecka sedan åkte en av backpacker tjejerna som bodde ett tag med oss på hotellet, som heter Julia, till Te Puke som är en stad i Bay of Plenty för att se om hon kunde få jobb på ett packhouse, där man packar frukt. Hon fick jobb direkt och hörde sedan av sig till oss då hon hade pratat med sin chef om det fanns fler positioner som behövde bli fyllda. Vi svarade direkt att vi var intresserade av jobbet och kunde ta oss dit. Efter ett samtal med chefen blev det bestämt att vi ska börja jobba där, vi två och Moa en till svensk tjej från hotellet (hon kommer från surahammar lustigt nog). Jobbet innebär 10 timmars jobb per dag måndag till lördag. Så vi har några veckor av hårt arbete framför oss.

Från Julia hörde vi att de två hostellen som finns i Te Puke inte alls är bra. Både Julia och Moa har kollat upp andra boenden och nu har vi ett boende som ligger centralt. Det är ett såkallat share house. Det är mer personligt och man lever som en stor familj i ett hus.

Så fredag eftermiddag bestämdes det att vi skulle åka tidigt måndag morgon, då vi hade en del saker att fixa innan vi lämnade Eltham. Vi tog bilen för att genomgå en besiktning, då vi hade fått hjälp av Robs kompis med att fixa bromsarna. Bilen blev godkänd så nu har vi Warrant of fitness i 6 månader och behöver inte tänka på det. Sista dagen i Eltham var en fin och solig dag så vi tog oss till stranden tillsammans med Moa och Am (en thaitjej) för att ta vara på dagen. Men nu har vi lämnat Am ensam på hotellet i Eltham tråkigt nog, men det dröjer nog inte länge innan hon får sällskap av någon ny backpacker. Kanske kommer även hon upp till Te puke för att börja jobba.

Under sängen längst bak i bilen har vi två säten, vi tog upp dem och vek ihop sängen så en kan sitta där på väg till Te Puke. Det var lite trångt men med kudde och filt var det helt okej att sitta bak.

Det var lite tråkigt att säga hej då till Rob och Eltham, men vi känner att vi har gjort vårt där. Det är dags att ta resan vidare, men det är inte att säga att vi inte kommer tillbaka och hälsar på. Någongång under vår tid i Nya Zeeland kommer vi definitivt komma tillbaka och för att säga hej.

/Carolina och Nina

Vi har i alla fall kommit fram bra och trivs i vårt share house. Vi har varit och pratat med chefen på packhouset och Carolina börjar jobba på fredag. Moa och Nina måste tyvärr vänta tills på måndag. Det verkar lovande och ska bli skönt att ha en inkomst så vi kan spara pengar till sommaren då vii vill resa runt.